Mera vanlig, men på ett bra sätt
För andra veckan i rad slås jag över att jag börjar känna mig vanlig. Små saker som innan gjort vardagen enformig och ospontan. Det första som slog mig var att mitt kylskåp börjar se vanligt ut. Dörren är fylld med mjölk och yoghurt, finns många olika godsaker, en ordentlig hylla med många olika grönsaker osv. Det står till och med lite snaps och ”rödsmed” där. Det sistnämnda är en av få saker jag inte äter men som är bra att ha när jag har besök 
Men det finns ju andra saker som gör att det känns mer vanligt, och mycket kretsar kring mat eftersom det är där jag stuckit ut pga födoämnesintoleransen. Till exempel åt jag ute i veckan. Första gången utan matlåda till jobbet och utan en massa planer på exakt vad jag skulle äta osv. Superskönt Vad som mer känns skönt är mina nya frukostvanor som inte innebär pasta och kött längre utan havregrynsgröt, en smörgås, frukt och grönt och annat som ger en bra start. Kan tycka att den gamla maten känns god ibland och det bästa nu är ju att jag kan välja vad jag känner för och variera. Tänk vad härligt och nästan ännu bättre känns det att jag tar mig tid att stanna upp och njuta av det!
Ett vanligt? kylskåp
Oj oj oooj
Tänk er de uppgivet av en medresenär i en trappa vid Mariatorgets t-bana. Jag på väg upp tillsammans med ett tusental andra, hon som sa det, på väg ner i den smala enmanskö som ringlade neråt (de visste inte vad de gav sig in på). Vad föranledde detta då? Jo, jag tar det från början för att poängtera vad som höjd/sänkte mitt humör denna måndagsmorgon (för när jag väl kom fram till jobbet var det nog några för många downs och några för få ups…).
Bussen kom precis utsatt och jag var i god tid – Ett upp!
Tunnelbanan stod inne men var oroväckande full redan när jag såg den på perrongen. Späddes på av ett meddelande om att det var stopp i trafiken, end of message. – Ett ner!
Satte mig på tunnelbanan och väntade, fick besked om att det var stopp mellan mariatorget och stadion, jaha, planer börjar göras upp om hur jag ska ta mig till jobbet… – ett till ner!
Får byta till tunnelbanan som kom in sex-sju minuter senare, en hel ström med människor som byter tåg, men vi kommer i alla fall iväg
Kommer till hornstull där tåget slutar gå och vi ombeds vänta på nästa som är en SL-minut bort eller att ta någon av innerstadsbussarna – ett ner till!
Tåget kommer i alla fall 5 minuter senare och jag gör upp en plan om att ta mig vidare från Mariatorget – jag vill ta cykeln.
Träffar ovan citerade resenär i trappan och inser att jag har tur som i alla fall har en plan, hoppas bara att det finns en cykel
Två cyklar kvar i stället och jag kan ta den ena!! – värt två upp!
Cyklar förbi alla som måste traska eftersom alla bussar i fulla. Kommer förbi Gamla Stan där jag ser 20 brandbilar, ambulanser och poliser som står och spärrar av gatan. Man fick inte ens cykla på trottoaren utanför Gamla Stan
Framme vid jobbet och det finns en ledig plats i cyckelstället – ett upp!
Total restid 64 minuter (istället för rekordet på 32 min förra veckan). Hade varit ännu längre utan cykel…
Så, från en skön morgon hemma till ett äventyr, men jag kom i alla fall fram. Orsaken till äventyret var att ett tåg läckte batterisyra. Var iofs bra att det iakttog försiktighet, men det blir ju mäckigt. Kanske dags att se över hur kollektivtrafiken egentligen fungerar. Det finns inte direkt många alternativ om man väl tagit sig iväg från hemmet att ändra sin resa. Framför allt är jag ju glad för att jag kan stan hyfsat väl, både bussar och hur man kan gå. Det var det andra som jag tjuvlyssnade på som inte kunde…
