Livet som ett träd
Eldigt träd
Det här trädet går jag förbi varje dag på väg till jobbet. Det gör mig lika lycklig varje dag nu under denna färgsprakande tid på året. Tror att det är min favoritfärg på höstträd! Jag är riktigt svag för den klara och röda färgen. Brukar oftast bara gå att hitta på lönnar men det här trädet har verkligen fått till en jämn röd färg.
Det här trädet har fått mig att tänka på livet som ett träd. Det är inte direkt korrelation mellan tidsperspektivet på ett träd men med dess cykler. Livet börjar med ett frö. Det får gro och skjuter efter en lagom tid fram, upp ur marken – välkommen till livet! De första åren är trädet, liksom människan en späd varelse. Dess klena rötter och grenar lär sig hur det ska ta vara på näring, ljus och sin omgivning. Ett träd som står på en utsatt plats drabbas hårdare av väder och vind och påverkar trädets utseende och förutsättningar för resten av livet. För vissa träd innebär det ett mer gediget rotnätverk som ger en stabil och stadig grund. För andra innebär det nästan utplåning och att en människa byter plats på trädet, beskär det eller på annat sätt hjälper eller stjälpa ett liv. På samma sätt spelar omgivningen stor roll för varje mänsklig själ. Och precis som med ett utsatt träd kan det gå så långt att personer i omgivningen tvingar en annan människa till flytt, till en annan omgivning (med eller utan sina närmsta familjemedlemmar).
Ett träd som slagit rot ordentligt står hyfsat stadigt i de flesta väderlekar som tillhör det normala, men även det mest stabila trädet kan falla som en fura i en storm, ruttna vid översvämning eller drabbas av något annat när något utanför vår makt slår till. En människa skapar också ett rikt rotsystem men kan liksom trädet rubbas av oförutsedda händelser. Alla har säkert varit med om något som satt hela livet ur balans – antingen temporärt eller för en längre stund. Men som med många svårigheter kan man komma stärkt ur en sådan situation!
Ett träd varierar även utefter yttre omständigheter. Under vintern är trädets grenar kala och trädet gör allt för att behålla näringen och överleva. Under våren värmer solens strålar upp omgivningen och trädet kan blomma ut, kläda sig i en vacker skrud. Om sommaren kan trädets grenar sträcka på sig i en härlig omgivning, växa till sig och må gott. Den gröna färgen vittnar om hur bra trädet mår. Till hösten är trädet i sin fulla prakt under en kort tid, på toppen av sitt yttre samtidigt som det måste börja ta hänsyn till hur det ska klara en svårare tid igen. När det utåt sätt fortfarande se ut att vara toppen pågår mycket inuti som vi på utsidan inte ser så mycket av. Å sedan är det vinter igen. Jag skulle vilja säga att det är som en vanlig mänsklig själ som också utsätts för liknande ting. Under svåra tider, stress och andra moment går vi ner i kroppslig vila. Inom oss fortsätter tankar att snurra och en vilja att bomma ut igen. Ibland är det bara svårt att se när det kommer igen. ”Vintern” kan kännas väldigt lång! Den tid som en människa blommar ut och visar sin ståtliga skrud inträffar enligt mig i cykler. Jag känner då ingen som ligger på topp hela tiden. Men det är väl tack vare det som man så tacksamt värdesätter de tider som både man själv befinner sig i denna era samt då dem i ens närhet gör detsamma. Skulle det dessutom sammanfalla att båda parter i ett förhållande bjuder på sin fulla prakt samtidigt kan det säkert delas under ett kort tag, men därefter kommer den enas glans att väga över. ”Hösten” drabbar också oss människor. Den tid då vi på utsidan fortfarande ser ut att må bra men då det händer mycket i oss, ett första försvar mot alla yttre svårigheter.
Livet som ett träd helt enkelt
Mera vanlig, men på ett bra sätt
För andra veckan i rad slås jag över att jag börjar känna mig vanlig. Små saker som innan gjort vardagen enformig och ospontan. Det första som slog mig var att mitt kylskåp börjar se vanligt ut. Dörren är fylld med mjölk och yoghurt, finns många olika godsaker, en ordentlig hylla med många olika grönsaker osv. Det står till och med lite snaps och ”rödsmed” där. Det sistnämnda är en av få saker jag inte äter men som är bra att ha när jag har besök 
Men det finns ju andra saker som gör att det känns mer vanligt, och mycket kretsar kring mat eftersom det är där jag stuckit ut pga födoämnesintoleransen. Till exempel åt jag ute i veckan. Första gången utan matlåda till jobbet och utan en massa planer på exakt vad jag skulle äta osv. Superskönt Vad som mer känns skönt är mina nya frukostvanor som inte innebär pasta och kött längre utan havregrynsgröt, en smörgås, frukt och grönt och annat som ger en bra start. Kan tycka att den gamla maten känns god ibland och det bästa nu är ju att jag kan välja vad jag känner för och variera. Tänk vad härligt och nästan ännu bättre känns det att jag tar mig tid att stanna upp och njuta av det!
Ett vanligt? kylskåp
A dance for cancer
Såg denna fängslande dans idag. Men varför fängslar den? Jo, den berättar en historia och just nu verkar jag ha snöat in på ämne cancer av någon anledning. Läser boken ”Livet kan inte vänta” och jag sitter oavbrutet och gråter över tre unga kvinnors öde med cancer. Men idag kom alltså ett klipp i en väldigt bra serie ”So you think you can dance” som berättade en historia om bröstcancer. Djupt vackert och även kommentarerna efteråt, som inte finns med i detta klipp, gjorde att ögonen inte gick att hålla torra. Ville dela denna upplevelse med er!
Fullt ös, medvetslös
Nja, så illa är det inte men matkoman börjar släppa när jag just gått med min käre vän till busshållplatsen. Men jag mår allt bra gott när eftermiddagen och kvällen vara som den varit.
Det började i en svettig och varm badmintonhall söder om tullarna och en drabbning mellan två vinnarskallar. Undrar om det sitter i hårfärgen 
Blev med några bollars marginal vinst till mig Skönt att se att sadelnötningen givit resultat i form av kondition och uthållighet. Blev inte alls lika trött en halvtimme in i spelet som jag brukar. Så hur svalkar och tvagar man sig bäst efter denna benhårda och match? Jo, med ett bad i en ljummen sjö. Så vidare till badet och en svalkande simtur. Ren och torr lägger man märke till en kurrande mage och som lösning på det köps 700g rostbiff och grönsaker för att göra grillspett. Kraften räckte precis fram till målsnöret där belöningen blev en härlig grillmiddag med majskolv, grillspett och hemmagjorda pommes 
Efterrätten blev kronan på verket med grillad banan, fylld med choklad. Mums och locket på. Därefter fanns inget mer att göra än att vila upp sig i soffan och titta på fotografier. Så, helt klart en bra eftermiddag och kväll. Och då har jag inte nämnt vädret…
Vänner
Har just läst ut boken ”Väninnan” av Eva Franchell. Min egna recension är att den varierar mellan högt och lågt. Vissa partier var intressanta och välskrivna skildringar från insidan av den svenska politiken och maktspelet som utspelar sig varje dag. Partipolitiken verkar vara ett enda stort spel, precis som på många andra arenor men skillnaden i det här fallet är att media, den tredje stadsmakten, gör minsta grånyans till svart eller vitt. De är inte sena med att hänga ut någon, driva på ett nederlag eller glorifiera de som tragiskt går bort. Media har enligt mitt sätt att se det antingen spelat ministrarna i eller ur händerna, de sätts i karantän bara för att någon annan ska visas handlingskraftig. I en sådan miljö är vänner svåra att hitta, speciellt nära och sanna vänner. Men som Eva själv skriver, de är ovärderliga!
Flera av de partier i boken som fängslat och berört mig mest handlar just om vänskap. Riktigt bra vänner är unika. Det är det bästa ordet som jag kan komma på för att beskriva det. Dem som man kan gråta ut inför och tillsammans med, dem som man kan bråka med – de personer som man bildar det första eller andra äktenskapet (även utanför sitt äktenskap kan vänner tillsammans se ut och agera som två gifta personer). Men det man ofta förlorar lite i vardagsstressen är att vårda sin vänskap. Eva Franchell har haft ‘oturen’ att förlora nära vänner. Och när vännerna inte står där vid sidan längre uppkommer de situationer då man inser att man inte vet vem man ska ringa när man behöver prata om en händelse eller bara få klaga och diskutera. Det gäller att inte vara småsint och ta vara på de vänner som man har, ensam är inte stark i det här fallet!
Sikta på seger men kämpa för glädje, kärlek och vänskap
Har just varit på trevligt födelsedagsfirande hos min syster. Årliga femkampen gick så klart av stapeln. Detta år hamnade jag i excellent kombination med min radarpartner Andreas! Han tillhör en av dem i min omgivning som säger att jag vinner allt. Och visst, jag siktar på seger i mycket av det jag ställer upp i, men nuförtiden kämpar jag för vad jag tycker är glädje i det jag gör, kärlek till händelsen och människorna och att vänskapen ska vara stärkt då vinnaren koras.
Idag tycker jag att detta kom fram. I första grenen var det många händelser som jag förut skulle bedömt som triggers för att fåtunnelseende mot det enda målet – seger med stort S. Men idag kändes det annorlunda. Visserligen argumenterade jag lite för att få fram vad som gällde men accepterade det som bestämdes kollektivt. Fanns inget att göra och dubbel-per men jag å Andreas bet ihop och slutade två i grenen. Glädje över en bra prestation och känslan över att hantera situationen. Sedan bet vi ifrån lite och lät kreativiteten flöda. Blev därför 3 grensegrar och ytterligare en andraplats om jag inte minns fel. Så, resultatet blev, förutom att jag kämpade för att hitta glädje, kärlek och vänskap, en skön seger!!
Men efter att i många år varit en dålig förlorare har jag hittat någon ny och skön känsla, kanske rentav värderat om. Missförstå mig inte, jag gillar fortfarande att vinna och smaka på segerns sötma, men det är helt ok att inte komma främst i allt. Hoppas det märks även utifrån så att det inte är ren inbillning…
På en brygga norr om stan
17.00 hade jag ännu inte en enda plan för helgen. Kvällens mission var enbart att hämta tapeterna och kanske hjälpa en släkting. Men en trevlig invit från norr om stan fick mig att bli spontan. Mitt namn och spontanitet har sannerligen inget likamedstecken mellan sig. Men något har fått mig på andra tankar, något i stil med att fånga nuet eller rättare sagt att njuta av varje dag. Var säkert ingen som blivit ledsen om jag inte hade åkt iväg ikväll men jag hade inte fått sitta och grilla på en brygga vid det 24,5 gradiga vattnet, ta del av värmen från bastun och se den färgsprakande showen på himlen. Istället hade jag säkert hamnat i soffan filosoferandes över något annat. Nu fick helgen en smakstart och jag anar att den kommer att fortsätta bli bra, trots att jag ännu inte har några fasta planer för den (bara lite lösa trådar och så finns ju möjligheten att någon vill att jag ska göra något kul med honom/henne)
Kanske är det dags att försöka få ett litet likamedstecken mellan Anna och begreppet spontanitet!
Ett avtryck i själen
Oj så många ämnen som det finns att beta av och skriva om här. Har varit lite stiltje här ett par veckor men nu är jag tillbaka i civilisationen och redo att lägga upp nya tankar. Håll till godo!
Dagens ämne blir de små fotavtryck som vissa människor gör i ens själ. Ibland slår det mig hur vissa människor lämnar fina avtryck efter ett kort gästspel i ens liv eller en livslång gemenskap. Det sistnämnda, dem man umgås med mycket och växer samman med känns på något sätt naturligt att de även lämnar spår i kropp och själ. De är på något sätt med och formar ”ödet” kring det som ska hända. Och det går fort att avgöra om man kommer att trivas tillsammans eller inte. Vissa känner man direkt att man till och med kommer att vandra i varandras fotspår många gånger framöver. Här om sistens var det min systerdotter som fick mig att uppmärksamma detta. En individ som jag bara känt i 4,5 månader men som redan har gjort ett sådant intryck och charmerat mig att jag förstår att våra spår kommer gå nära varandra i lång tid framöver. Extra tydligt blev det när vi tillsammans skapade just ett fotavtryck med stämpeldyna av denna lilla fot utan märkbara skavanker ännu. Den foten kommer göra många spår i många glada själar.
Sedan finns det de som gör spår som inte är lika trevligt, som det inte värmer när man tänker på. De spåren får gärna nästa våg av lyckorus skölja över och dölja, så som vattnet sköljer över spåren i sanden och sakta men säkert får dem att blekna.
Den andra kategorien är de korta mötena med människor som trots tidsperspektivet ger, om inte permanenta så i alla fall mycket tåliga avtryck. Jag tänker till exempel på människor som kommit vid rätt tid och rätt tillfälle, som jag umgåtts med ett par dagar eller en vecka och som jag sedan inte har träffat. Dessa kan jag ägna en tanke nu och då, då det faller sig på dyker de upp i minnet. Om de gjorde så stort avtryck på mig och berikade mitt liv, vem kan jag då ha gjort detsamma för?
Är vi inte alla lite dåliga på att verkligen visa vår uppskattning och tala om betydelsen av en människas existens. Det behöver inte bara vara stordåd som värdesätts (kanske är stordåden just undantagsfall) utan bara det faktum att det finns någon som ler mot en, som delar en måltid, som gör något extra en dag – som bara finns! Det finns många som jag skulle vilja tala om nu direkt vad de betyder för mig, och jag hoppas att många av dem redan vet att de berikar mitt liv dagligen eller bara vid någon specifik dag. Jag uppmanar alla att fånga dagen och låta människor få göra avtryck, tänk vad mycket fint man annars kan missa!
Lånad fras
Kom under en diskussion idag att tänka på en fras som jag tidigare konstaterat fungerar så bra i ett vidare sammanhang. Det gäller frasen ”Var noga med att sätta på dig masken själv innan du hjälper någon annan”. Vet ni var den kommer ifrån? Rätt svar är genomgången av säkerhetsrutiner på ett flygplan. Frasen beskriver så väl vad man kanske alltid ska tänka på, och framför allt varför. Om du inte ger dig själv syrgas först för att hålla dig vid liv, hur ska du då kunna komma med full energi och styrka för att hjälpa någon annan? Det går liksom inte! Så tänk först lite på dig själv för att sedan kunna vara där för någon annan. Mår du inte bra själv så kommer du inte kunna vara något starkt stöd för någon annan heller. Känns som något som är viktigt att tänka på!
Låt din dröm gå i uppfyllelse…
…mötte mig på vägen hem från jobben idag. Men det känns nästan lite patetiskt. Jag menar, det får mig direkt att tänka på min högsta dröm. Den kan knappast konsumtion, lotterier eller annat råda bot på. Pengar kan visserligen ge en skjuts i rätt riktning i många fall. Men den högsta drömmen är man nog ansvarig för att själv kämpa för – se till att pusselbitarna läggs på plats – och att drömmen går i uppfyllelse! Frågan är kanske vad man kan påverka själv, men jag tror ju inte på ödet så något måste man kunna påverka. Däremot tror jag på att man måste ta vara på de chanser som man ges. Drömmar kommer aldrig gå i uppfyllelse om man inte vågar något!
Vad min högsta dröm är avslöjar jag inte här, den är min egna dröm som jag fortsätter att kämpa för att den ska gå i uppfylelse!
