Stolt!
Tittar man ett par år tillbaka i tiden så såg jag mig till stor del som en individualist. Jag tror att det hängde ihop med min enorma lust att högprestera och vinna. Som enskild person finns det ingen annan än sig själv att skylla på när det inte blir som man tänkt. Det bor nog fortfarande en liten individualist i mig, men jag tror den har minskat till en mer proportionerlig storlek och att den del som finns kvar är bra för att få ett driv, något som jag tycker om att jag har.
Men är man nu inte individualist så är man mer av en lagspelare (iofs ett antagande som långt ifrån stämmer på alla). För mig betyder det ordet att:
- Jag ser till alla individer i en grupp
- Jag känner en djupare känsla när jag får dela den
- Glädjen och lyckan kan komma av att andra når ett mål
- …
Något som jag/vi i IC har kämpat för i många år är höga placeringar i de nordiska mästerskapen i irländsk dans. I helgen lyckades vi knipa guldmedaljen. Efter åtskilliga silver- och bronsmedaljer fick vi ett lagguld. Visst blev jag glad men den starkaste känslan var stolthet. Den kände jag av flera anledningar
- Stolt över att vinna
- Stolt över många års slit (inte med den koreografin men med dansen i stort) äntligen resulterade i ett guld
- Stolt över allas inställning och att vi alla kan se utanför oss själva och ge andra beröm
- Stolt över att alla gjort sitt bästa och att vi kollektivt kunde känna oss nöjda
- Stolt över att mitt embryo till dans vuxit till sig till en sådan skönhet som passar vår kompetens och som fokuserar på våra styrkor
- Men framför allt stolt över att få dela ett härligt ögonblick med just dessa personer
Att få känna gemensam glädje, att få vara stolt i ett kollektiv – det borde alla få pröva på!
Minnet av en maskerad
Nu var det ett par år sedan sist. Ja, sist jag var på maskerad alltså. Det var ett årligt event på KTH i samband med alla helgonsdag. Men temat var inte skräck utan andra fyndiga saker så som philm, ”ooops jag kom fel”, tv-serier, något på P osv. Min kreativa ådra har verkligen fått leva ut på dessa maskerader och det har varit helt toppen eftersom jag varit i sådant sällskap att alla andra också gjorde ambitiösa dräkter. Att gå och hyra/köpa en dräkt var otänkbart. Istället har jag sett fantasifulla kreationer av ”bron över floden kwai”, becks granne, ornitolog, smurfar och själv gått bland annat som aktern av en färja (från Rederiet). Men i och med att jag slutade på KTH slutade jag att gå på maskerad och det var ju trist. Men en av mina närmsta vänner bjöd i helgen in till en sedvanligt påhittig maskerad. Jag beslutade relativt sent att gå som Skalman, en härlig karaktär som jag fått höra senaste året att jag liknar (vilket jag tar som en komplimang). Var och fixade tyger i fredags och började lördagsmorgonen med att börja sy. Det brukar ju ta sin lilla tid det där, och så brukar det vara helt sjukt skoj. Men eftersom min dräktmakarvän var den som höll i festen gjorde vi inte dräkterna tillsammans och det blev helt klart inte lika roligt. Så, förutom att jag gillar maskerader har jag insett att jag verkligen gillar den tid man tar sig för att tillsammans pyssla och göra sina dräkter. Vid nästa tillfälle är det alltså gemensamt dräktmakeri som gäller för att få en ännu roligare upplevelse.
Resultatet då? Jo, klart att ni får se en bild på det, speciellt som jag blev så nöjd!
Skalman framifrån
Skalman har även ett skal
Svårt att köra buss?
Jag är ingen expert på bussar men rätt van i trafiken. Men min fråga är om det är svårt att hitta med bussen? Idag var andra dagen i rad som jag satt på en buss som körde fel. Jag minns att det hände någon gång i mellanstadiet när jag åkte till skolan, men inte så här ofta. Inte konstigt att det blir svårt att hålla tiderna i tabellen 
Det skönaste är nog ändå reaktionen från alla resenärer. Först ett litet tillhajand av att något inte stämmer. Därefter en kort reflektion och fundering samtidigt som huvudet vrids i allt snabbare takt för att hitta ledtrådar som styrker att bussen har åkt fel och att man inte av misstag har satt sig på fel buss. Idag kom jag helt av mig i det telefonsamtal jag hade. Bekräftade för mig själv att jag var helt säker på att jag satt mig på rätt buss, mindes att jag dubbelkollade det eftersom jag redan vi påstigning pratade i telefon och ville vara säker på att jag inte gick på fel och fick ta en extratur runt stan. Till slut ropade i alla fall busschauffören ut att vi kommit fel och han snarast skulle vända. Fantastiskt att man kan köra fel på så många ställen när turen innehåller 7 hållplatser.
Annars har hela dagen gått i trafikens tecken då ITS-mässan i Älvsjö drog igång idag. Ska vara där ute hela veckan och visa vår navigator för synskadade. Kommer ett separat inlägg om det, håll utkik efter det och om att mässor är vuxnas möjlighet att på betald arbetstid få befinna sig på lekplatsen!
Rådigt
Små saker kan höja värdet på en dag. En sådan sak är enligt mig när någon gör något extra, oväntat och/eller smart. Idag var vi på äventyr, jag och 10 andra vänner och kollegor. Vi sprang bellmansstafetten ute vid Stora skuggan och njöt av en dag i det härliga vädret. När tusentals människor ska åka tunnelbana kan det bli kaos. Gissa vad det då kan bli om det dessutom är stopp i tunnelbanan med brand som det blev idag. Vi var rådiga och tog oss med gemensamma idéer till Stora skugga genom att gå, använda telefonerna och slutligen ta en taxi. Vi hann i tid.
På vägen hem gick tunnelbanan i alla fall från Universitetet och ett lemmeltåg gick över universitetets gräsmattor mot tunnelbanan. Många saknade åkkort och använde remsa och där fanns en härlig själ till spärrvakt som visade prov på att kunna hantera en ovanlig situation. Hon hade lämnat sitt trygga bås och gått ut till den delen av spärren där barnvagnar går igenom. Hon stod där med sin stämpel och släppte igenom resenärer på ett sjukt effektivt sätt. Hade hon suttit kvar i båset hade hon varit tvungen att öppna för varenda en som skulle förbi, så som det brukar göras i vanliga fall. Skönt med personer som vågar tänka ”outside the box” och få vardagen att flyta lite bättre!
En individ som tänker själv
Himlen gråter
Skrivet tidigare idag, postat nu vid hemkomst…
Sitter på tåget hem från en av Sveriges metropoler, Töreboda. Är inte förvånad om du undgått staden som för övrigt i år firar 100 år som köping. I alla fall har årets kräftskiva avnjutits på huvudkontoret och många trevliga aktiviteter kan läggas till det. I år avnjöts OP till maten och den får ett G för sin smak men MVG för hur trevligt jag hade med bland annat min granne till vänster. Vissa människor är det verkligen synd att man inte träffar oftare. Det gäller alla mina härliga vänner, inte bara dem jag hade äran att dela skratt och svett med igår och idag. Kanske var det detta som himlen grät över när vi kom igår och när vi gick på bussen till tåget ikväll? Men regnet var inte bara fallande i ett ursinne utan med viss gras. Dessutom samlade det sin styrka i vackra vattenpussar som alla barn kunde leka i. Nästan så att jag själv, liksom en av deltagarna, saknade våra regnmunderingar.
När himlen gråter kan det göras på många sätt, idag var det vackert! Förutom den sköna rytmen mot bussen sken solen genom skuren. Dropparna får en chans att glittra till, brytas i solljuset och sprida en bedårande färgskala över skyn. Idag blev det vackert i dubbel bemärkelse och dessutom tror jag att det var första gången som jag fick färdas genom regnbågens fäste i marken där den stora rikedomen sägs finnas. Den sägs vara guld i mängder men låt oss istället hoppas att det är livets rikedom man får ta del av. Det ser jag fram mot!
