Stolt!
Tittar man ett par år tillbaka i tiden så såg jag mig till stor del som en individualist. Jag tror att det hängde ihop med min enorma lust att högprestera och vinna. Som enskild person finns det ingen annan än sig själv att skylla på när det inte blir som man tänkt. Det bor nog fortfarande en liten individualist i mig, men jag tror den har minskat till en mer proportionerlig storlek och att den del som finns kvar är bra för att få ett driv, något som jag tycker om att jag har.
Men är man nu inte individualist så är man mer av en lagspelare (iofs ett antagande som långt ifrån stämmer på alla). För mig betyder det ordet att:
- Jag ser till alla individer i en grupp
- Jag känner en djupare känsla när jag får dela den
- Glädjen och lyckan kan komma av att andra når ett mål
- …
Något som jag/vi i IC har kämpat för i många år är höga placeringar i de nordiska mästerskapen i irländsk dans. I helgen lyckades vi knipa guldmedaljen. Efter åtskilliga silver- och bronsmedaljer fick vi ett lagguld. Visst blev jag glad men den starkaste känslan var stolthet. Den kände jag av flera anledningar
- Stolt över att vinna
- Stolt över många års slit (inte med den koreografin men med dansen i stort) äntligen resulterade i ett guld
- Stolt över allas inställning och att vi alla kan se utanför oss själva och ge andra beröm
- Stolt över att alla gjort sitt bästa och att vi kollektivt kunde känna oss nöjda
- Stolt över att mitt embryo till dans vuxit till sig till en sådan skönhet som passar vår kompetens och som fokuserar på våra styrkor
- Men framför allt stolt över att få dela ett härligt ögonblick med just dessa personer
Att få känna gemensam glädje, att få vara stolt i ett kollektiv – det borde alla få pröva på!
