Livet som ett träd
Eldigt träd
Det här trädet går jag förbi varje dag på väg till jobbet. Det gör mig lika lycklig varje dag nu under denna färgsprakande tid på året. Tror att det är min favoritfärg på höstträd! Jag är riktigt svag för den klara och röda färgen. Brukar oftast bara gå att hitta på lönnar men det här trädet har verkligen fått till en jämn röd färg.
Det här trädet har fått mig att tänka på livet som ett träd. Det är inte direkt korrelation mellan tidsperspektivet på ett träd men med dess cykler. Livet börjar med ett frö. Det får gro och skjuter efter en lagom tid fram, upp ur marken – välkommen till livet! De första åren är trädet, liksom människan en späd varelse. Dess klena rötter och grenar lär sig hur det ska ta vara på näring, ljus och sin omgivning. Ett träd som står på en utsatt plats drabbas hårdare av väder och vind och påverkar trädets utseende och förutsättningar för resten av livet. För vissa träd innebär det ett mer gediget rotnätverk som ger en stabil och stadig grund. För andra innebär det nästan utplåning och att en människa byter plats på trädet, beskär det eller på annat sätt hjälper eller stjälpa ett liv. På samma sätt spelar omgivningen stor roll för varje mänsklig själ. Och precis som med ett utsatt träd kan det gå så långt att personer i omgivningen tvingar en annan människa till flytt, till en annan omgivning (med eller utan sina närmsta familjemedlemmar).
Ett träd som slagit rot ordentligt står hyfsat stadigt i de flesta väderlekar som tillhör det normala, men även det mest stabila trädet kan falla som en fura i en storm, ruttna vid översvämning eller drabbas av något annat när något utanför vår makt slår till. En människa skapar också ett rikt rotsystem men kan liksom trädet rubbas av oförutsedda händelser. Alla har säkert varit med om något som satt hela livet ur balans – antingen temporärt eller för en längre stund. Men som med många svårigheter kan man komma stärkt ur en sådan situation!
Ett träd varierar även utefter yttre omständigheter. Under vintern är trädets grenar kala och trädet gör allt för att behålla näringen och överleva. Under våren värmer solens strålar upp omgivningen och trädet kan blomma ut, kläda sig i en vacker skrud. Om sommaren kan trädets grenar sträcka på sig i en härlig omgivning, växa till sig och må gott. Den gröna färgen vittnar om hur bra trädet mår. Till hösten är trädet i sin fulla prakt under en kort tid, på toppen av sitt yttre samtidigt som det måste börja ta hänsyn till hur det ska klara en svårare tid igen. När det utåt sätt fortfarande se ut att vara toppen pågår mycket inuti som vi på utsidan inte ser så mycket av. Å sedan är det vinter igen. Jag skulle vilja säga att det är som en vanlig mänsklig själ som också utsätts för liknande ting. Under svåra tider, stress och andra moment går vi ner i kroppslig vila. Inom oss fortsätter tankar att snurra och en vilja att bomma ut igen. Ibland är det bara svårt att se när det kommer igen. ”Vintern” kan kännas väldigt lång! Den tid som en människa blommar ut och visar sin ståtliga skrud inträffar enligt mig i cykler. Jag känner då ingen som ligger på topp hela tiden. Men det är väl tack vare det som man så tacksamt värdesätter de tider som både man själv befinner sig i denna era samt då dem i ens närhet gör detsamma. Skulle det dessutom sammanfalla att båda parter i ett förhållande bjuder på sin fulla prakt samtidigt kan det säkert delas under ett kort tag, men därefter kommer den enas glans att väga över. ”Hösten” drabbar också oss människor. Den tid då vi på utsidan fortfarande ser ut att må bra men då det händer mycket i oss, ett första försvar mot alla yttre svårigheter.
Livet som ett träd helt enkelt
Stolt!
Tittar man ett par år tillbaka i tiden så såg jag mig till stor del som en individualist. Jag tror att det hängde ihop med min enorma lust att högprestera och vinna. Som enskild person finns det ingen annan än sig själv att skylla på när det inte blir som man tänkt. Det bor nog fortfarande en liten individualist i mig, men jag tror den har minskat till en mer proportionerlig storlek och att den del som finns kvar är bra för att få ett driv, något som jag tycker om att jag har.
Men är man nu inte individualist så är man mer av en lagspelare (iofs ett antagande som långt ifrån stämmer på alla). För mig betyder det ordet att:
- Jag ser till alla individer i en grupp
- Jag känner en djupare känsla när jag får dela den
- Glädjen och lyckan kan komma av att andra når ett mål
- …
Något som jag/vi i IC har kämpat för i många år är höga placeringar i de nordiska mästerskapen i irländsk dans. I helgen lyckades vi knipa guldmedaljen. Efter åtskilliga silver- och bronsmedaljer fick vi ett lagguld. Visst blev jag glad men den starkaste känslan var stolthet. Den kände jag av flera anledningar
- Stolt över att vinna
- Stolt över många års slit (inte med den koreografin men med dansen i stort) äntligen resulterade i ett guld
- Stolt över allas inställning och att vi alla kan se utanför oss själva och ge andra beröm
- Stolt över att alla gjort sitt bästa och att vi kollektivt kunde känna oss nöjda
- Stolt över att mitt embryo till dans vuxit till sig till en sådan skönhet som passar vår kompetens och som fokuserar på våra styrkor
- Men framför allt stolt över att få dela ett härligt ögonblick med just dessa personer
Att få känna gemensam glädje, att få vara stolt i ett kollektiv – det borde alla få pröva på!
Kan det bli mer fullt
Ja jag behöver inte göra en närmare analys för att komma fram till det, men just nu är det rätt fullt i kalender, huvud…
Varför kommer det tidpunkter då det känns som det är extra mycket att göra? Jag har ägnat ett par minuter åt reflektion och kommit fram till:
Det känns fullt när slapptiden hemma, då jag sitter själv utan att behöva göra ett dyft, är lika med noll. Just dessa veckor är jag inte ens i Sverige på helgerna vilket betyder att slapptiden är så nära obefintlig som möjligt. Jag ser därför fram mot en lång bilresa till och från Oslo att bara snacka, slumra, lyssna på musik, snaska och helt enkelt ha det bra i min fina bil.
- Det är småstressande att alltid vara på väg till ett annat möte med en ny uppgift på jobbet. Jag tror att jag sammanlagt har suttit typ 1h på min stol den här veckan. Det brukar tack och lov vara mycket mer. Ser fram mot onsdag nästa vecka då kalendern ännu är tom.
- Tidsomställningar gör att mat- och sovtider hamnar ur rytm och sätter mig ur balans.
- Det är några uppgifter hemma, i mitt hushåll och i föreningen, som jag måste göra men som jag inte har haft tid och tillfälle för. Kundtjänster har inte öppet dygnet runt vilket gör det svårt att hinna hjälpa andra.
- Slutligen känns det ju extra fullt när jag vill göra fler saker som helt enkelt inte är någon mening att göra när det inte finns ordentligt med tid. Jag lärde mig i alla fall så pass mycket under en tid på kth att det är a och o att säga nej lite nu och då. Kan jag inte njuta själv är det lika bra att säga nej tidigt. Den parollen försöker jag gå efter och oftast fungerar det.
Men, att det blir fullt lite nu och då är nog så det är och det får jag acceptera, det är ju självvalt. Det viktiga är bara att jag från den sekund jag först känner av att det blivit mer att göra kan se ett slut på den intensiva perioden. Då går allt att hantera.
Andra upplevelsen
I förrgår kom jag hem, efter fyra dygn på Island med jobbet. Den årliga konferensen gick i år till nordligare breddgrader. Men det verkar som om mitt jobb har tagit listan med länder som Anna besökt och sedan bockar av dem en efter en. Jag har ju inte besökt överdrivet många länder men ännu så länge har resorna sammanfallit med tidigare resmål. Men märk inte mina ord, jag ser en stor tjusning i att besöka en plats vid ett annat tillfälle och speciellt i ett annat sammanhang. Förra gången jag var i Reykjavik var jag där med familjen. Vi turistade, såg det man måste se och hade tur med vädret (kan jag konstatera efter denna gång). Den här gången kunde jag fokusera på några detaljer och att känna stadens känslor. Landskapet var sig likt men mina medresenärer utbytta till 20 levnadsglada människor med andra mål. Jag prövade denna gång på det rika nattlivet som jag bara såg på avstånd förra gången. Jag fick njuta av olika maträtter komponerade med lamm i fokus. Jag fick chans att lära känna ett par kollegor mycket bättre. Jag fick uppleva en halvdag på sjön med sjösjuka kollegor, fantastiskt stöttande kollegor, smågalna kollegor och hoppande delfiner. Men andra gången man besöker en plats kanske man framför allt fokuserar på att skapa fina inre bilder snarare än att se en resa genom en lins för att fylla fotoalbumen där hemma. Visst blev det lite bilder, men de föreställer inte huvudsakligen de olika sevärdheterna.
Mitt råd är, baserat på egen erfarenhet, att återvända till härliga platser igen men samtidigt vara öppen för nya platser. Men i båda fallen gäller det att ha ett öppet sinne, våga sätta nya fokus och fånga städernas känsla!
Det luktar snö
Jag har alltid hävdat att jag kan känna doften av snö. Det är en mycket speciell doft som knappt går att beskriva. Men ett försök ska göras. Den triggar direkt fjälltankar, de minnen som är kopplade till doften då man stänger skidstugudörren och går mot backen. Luften är frisk så den verkligen rensar luftrören. Låg fuktighet men ändå en gnutta fukt. Det är alltså både doft och känsel som skriker snö.
När jag satt och åt frukost idag såg jag flygplanen på den klarblå himlen. Väderprognosen på radio sa inget om snö på väg.. När jag låste dörren fick jag en väldigt stark känsla av senaste turen i Ramundberget. Halvvägs med bussen till Fruängen knastrar det till i bussens högtalare och en småförtjust busschaufför meddelar att ‘nu snöar det’. Var länge sedan jag såg och kände en sådan varm glädje på bussen. Alla drog på smilbanden, både åt chauffören och snön. Många brukar se problemen med snön men på min buss verkade jag sitta med dem som delar glädjen i de vita flingorna med mig.
Hösten verkar bli kort, eller blir det kanske annat väder redan nästa vecka. Det verkar ju växla en del. För tre veckor sedan hade jag shorts. Tydligen blev det i alla fall halt, tunnelbana gled lite för långt och det meddelades att det inte gick att använda de främsta dörrparen 
Visst älskar jag hösten
Brukar nog lite slarvigt hävda att jag inte tycker om hösten. Vill inte dra det så långt som till att jag hatar den men rangordnar jag årstiderna kommer den definitivt sist. Men det beror ju vilken tid av hösten som man pratar om. Det finns ju många bra anledningar att inte tycka om den, där det självklart handlar om vilken grundsyn man har (den positiva eller negativa). Till exempel kan höstens negativa sida målas upp av:
- november inkluderas i årstiden ”höst”
- mörkret tränger sig på
- det är många veckor utan någon ledighet att prata om (till skillnad från våren)
- luften är fuktig och det gör att det blir rått och kallt
- allt livfullt i naturen dör
- regndagarna är betydligt fler
- …
Men det finns ju helt underbara stunder under hösten också. Det är ju faktiskt en period av tre månader som bjuder på skiftningar, kanske större än någon annan årstid. Jag skulle alltså, ur den positiva synvinkeln vilja presentera hösten som:
- ett fyrverkeri av färger
- naturen går till vila för att återhämta sig
- ett mysigt mörker som gjort för tända ljus står för dörren
- solen värmer fortfarande
- många roliga händelser inträffar, även om det inte är semesterdagar
- den fuktiga luften skapar mäktiga dimmor
Idag var en sådan underbar dag som mer passar in på det andra synsättet. Jag tillbringade en hel del tid med kameran i min hand och fångade några härliga färger och upplevelser på bild, men det mesta upplevde jag på plats. Dofter (de flesta goda utom det bajs jag klev i…), ljud, tystnad, ljust tycker jag fortfarande gör sig bäst i verkligheten men vissa saker är härliga även på bild. Kyla bet i alla fall härlig i kinderna samtidigt som solens strålar värmde gott när jag valde att vistas på solklädda marker. Ett litet smakprov på dagens bravader i alla fall.
Minnet av en maskerad
Nu var det ett par år sedan sist. Ja, sist jag var på maskerad alltså. Det var ett årligt event på KTH i samband med alla helgonsdag. Men temat var inte skräck utan andra fyndiga saker så som philm, ”ooops jag kom fel”, tv-serier, något på P osv. Min kreativa ådra har verkligen fått leva ut på dessa maskerader och det har varit helt toppen eftersom jag varit i sådant sällskap att alla andra också gjorde ambitiösa dräkter. Att gå och hyra/köpa en dräkt var otänkbart. Istället har jag sett fantasifulla kreationer av ”bron över floden kwai”, becks granne, ornitolog, smurfar och själv gått bland annat som aktern av en färja (från Rederiet). Men i och med att jag slutade på KTH slutade jag att gå på maskerad och det var ju trist. Men en av mina närmsta vänner bjöd i helgen in till en sedvanligt påhittig maskerad. Jag beslutade relativt sent att gå som Skalman, en härlig karaktär som jag fått höra senaste året att jag liknar (vilket jag tar som en komplimang). Var och fixade tyger i fredags och började lördagsmorgonen med att börja sy. Det brukar ju ta sin lilla tid det där, och så brukar det vara helt sjukt skoj. Men eftersom min dräktmakarvän var den som höll i festen gjorde vi inte dräkterna tillsammans och det blev helt klart inte lika roligt. Så, förutom att jag gillar maskerader har jag insett att jag verkligen gillar den tid man tar sig för att tillsammans pyssla och göra sina dräkter. Vid nästa tillfälle är det alltså gemensamt dräktmakeri som gäller för att få en ännu roligare upplevelse.
Resultatet då? Jo, klart att ni får se en bild på det, speciellt som jag blev så nöjd!
Skalman framifrån
Skalman har även ett skal
